Agnes Lovisa 20170731

Så kom hon till sist. 16 dagar senare än planerat. Det är märkligt ändå hur man hela tiden tänker att man inte ska hänga upp sig för mycket på det där uträknade datumet, men så vaknar man upp samma morgon och tänker HUR I HELA FRIDEN kan det vara så att jag inte känner NÅGONTING!?

Sen byggs den där känslan på för varje dag man går över. Först känner man hopp om att ”nu kan det hända när som helst”, tills efter ett tag när det där har övergått  helt till övertygelsen om att det inte blir någon bebis. Hela graviditeten var någon placebo-grej och man har bara råkat bli tjock. Att jag dessutom åkte på en arg förkylning v41 gjorde inte precis humöret mer soligt.

När det hade gått 12 dagar var jag på rutinkontroll hos barnmorskan. Alla värden bra, som de varit hela tiden. Men när hon klämde på magen tyckte hon att rumpan på den lilla kändes lite väl rund och hård. Efter konsultation med kollega visade det sig att det inte var så konstigt, pga rumpan var ett huvud. Hon låg i säte och skulle alltså inte komma ut den naturliga vägen om vi inte gjorde en vändning. Jag var inte så taggad på ett vändningsförsök i v42, men vi fick åka in till förlossningen dagen efter för att prata igenom det med proffsen. Så dagen efter packade vi ihop BB-väskan och åkte in, efter lite diskussioner fram och tillbaka med läkarna där inne fick vi åka hem igen med en bokad tid för kejsarsnitt. Vi fick nämligen beskedet att om vändningsförsöket hade lyckats (bara 50% chans) hade vi ändå blivit hemskickade pga platsbrist, och jag var inte speciellt intresserad av att vänta mer.

Kejsarsnittet då. Ja, vilken märklig upplevelse. Vi promenerade in i operationssalen kl. 07.45 och 08.35 var hon ute. Jag mådde bra under hela ingreppet, trots att bedövningen satte sig lite högt (tydligen för att jag är en kortis). Lite läskigt så klart, men helt klart hanterbart. Basse klarade det fint också, lite blek under en period men det löste sig med ett glas saft. Ett glas saft är kanske ibland lösningen på mer än man tror. Värt att testa. Jag kunde i alla fall komma upp och gå samma dag och lillflickan mådde prima. Jag känner mig lite snuvad på upplevelsen att föda barn på riktigt, men är samtidigt himla himla glad att allt gick bra och att jag inte är ett dugg traumatiserad.

Det var så klart världens finaste flicka som kom, 4040g och 50cm. Hungrig och bestämd med knubbiga lår, precis som sin mor.

Nu är hon två månader. Snäll, glad och alldeles alldeles underbar.

 

The blog must go on

Ja. Nästan ett år senare testar jag att sparka igång skrivandet igen. Livet är lite annorlunda   för tillfället och erbjuder betydligt mer tid än vanligt. Dessutom händer det en hel del spännande grejer som kan vara värda att skriva om, så varför inte ta tillfället i akt?

Tanken är att jag ska föda barn nu vilken dag som helst. Ett litet liv som har valt att stanna inne en vecka längre än beräknat (och som inte ger några som helst signaler på att vilja komma ut heller ska tilläggas). Vi vet inte vilken sort det blir, jag tyckte att det kunde vara spännande att inte veta. Men inom ett par dagar ska vi alltså bli tre i familjen, så himla knäppt.

Jag har varit ledig från jobbet i fyra veckor nu, tog semester innan beräknad nedkomst för att hinna andas lite innan. Vi har renoverat stora delar av huset under våren och håller äntligen på att komma i ordning. Jävlar med byggdamm alltså, det är helt magiskt hur det kan ta sig in i varenda liten vrå.

Jag tänker mig att jag ska skriva en del om det där renoverandet och bjuda på bilder före och efter. Sen blir det sannolikt en del bebisbilder också, och reflektioner om det där med att plötsligt vara mamma. Jag ska vara föräldraledig ett år framöver är tanken. Det är helt makalöst länge?

Nåja – vi får väl se hur det här utvecklar sig. Jag lyckades i alla fall få igång min gamla MacBook Air trots att även den har byggdamm i varenda liten springa, bara det är ett mirakel kan jag tycka.

Nog med svammel – jag återkommer!

Pärlvägen

Nu närmar sig tillträdesdagen med stormsteg. 1 september är det alltså dags att ta emot nycklarna och påbörja ett liv kantat av JULA-bonus, gräsklippning, grannfejder och miljontals utflykter till diverse kakel-klinker-tapet-målarfärg-skruvar-fika-butiker.

Kul ska det bli!

IMG_2490 IMG_2488

Ett livsprojekt rikare

Plötsligt har vi köpt ett hus. Visning på söndagen, spikat på onsdagen. Oops.

Vi, jag och min Sebastian, har alltså köpt ett hus byggt 71, med originaltapeter, furutak och heltäckningsmatta i trappan upp till den lika furuintensiva ovanvåningen.

Med en fantastiskt mysig och helt insynsskyddad tomt har vi nu ett renoveringsobjekt i händerna, med tillträde 1 september. Det är dags att kavla upp ärmarna och lära sig allt om värmesystem, syllar och exakt hur många svarta hål det går att stoppa pengar i när man har ett hus.

Många spännande moment alltså.

Just nu känns det som det roligaste någonsin, att få måla och tapetsera och lägga golv och fynda möbler på loppis till alla himla rum vi inte vet vad vi ska göra med.

Låt mig återkomma med lite bilder, det här är en sådan sak man behöver dokumentera i en blogg.

Varning för uppsats

Jag brukar inte vara den som tycker speciellt mycket, jag är vanligtvis ganska restriktiv med att ge mig in i diskussioner. Jag tror att det främst beror på att jag vill vara helt säker på vad jag tycker innan jag uttrycker mig. Och helt säker är jag nästan aldrig. Jag är alltid lite misstänksam mot min egen övertygelse, vilket gör att jag oftast skiter i att säga något.

Jag är lite introvert, och lite perfektionist.

I sociala medier är det 100 % sant, jag har aldrig gett mig in ett infekterat kommentarsfält, hur mycket jag än sitter och tycker för mig själv. Men där handlar det lika mycket om att det känns helt meningslöst att ge sig in där och härja. Det är aldrig någon som blir upplyst av ett kommentarsfält på Facebook. Alla är för upptagna med att vinna, och bemöta motargument med så krångliga meningar som möjligt för att trycka ner sina motståndare. Det handlar inte om att försöka få någon annan att förstå, eller att försöka utmana sin egen bild av verkligheten. Det handlar mer om att övertyga sig själv och alla andra om sin egen härlighet.

Men nu är ju det här min hörna av internet, och jag har gått här hemma och grubblat hela dagen, så jag tänker tycka lite här i bloggens lugna vrå.

Efter fredagens händelser i Paris har det skrivits om händelserna överallt. Alla har blivit berörda och valt att uttrycka det på olika sätt. Det som gnager mig är att det på många ställen förekommer pekpinnar kring hur man får känna inför detta, för att vara rättvis mot resten av världen. På Facebook har många bytt till en tillfällig profilbild med Frankrikes flagga, till exempel. Direkt dök det upp inlägg och kommentarer från folk som hånar alla trångsynta och rasistiska människor som inte förstår bättre, med motivering att ingen av dessa människor bytte sin profilbild när planet kraschade i Ryssland, eller när lika hemska händelser ägde rum i Beirut. Man vill påpeka att vi är blinda för vad som händer i världen och bara visar solidaritet när någonting händer nära oss. Vilket är sant, det säger jag ingenting om.

Misstolka mig rätt nu – jag säger inte att händelserna i Ryssland och Beirut, eller någon annanstans i världen är mindre hemska än det som nu hänt i Paris. Men, jag har väldigt svårt att förstå meningen med att nedvärdera människors försök till att visa kärlek och stöd, enbart för att de inte har visat samma stöd för en annan händelse.

Vi kan inte göra så, vi kan inte ställa krav på folk att bara få visa stöd om de gjort sig moraliskt berättigade till det av sina tidigare handlingar. Ska jag inte få skänka pengar till en tiggare om jag inte skänkt pengar till alla andra tiggare jag har passerat?

Det finns så klart orättvisa i det här. Men det är ändå en god gärning. En god gärning är bättre än ingen, och att visa stöd för Frankrike innebär inte att det finns mindre kärlek kvar till andra länder. Det är inte så att det finns en kärleks-pott som måste fördelas rättvist över världen, det är snarare så att kärlek är en obegränsad resurs som vi borde använda mer av. Andelen kärlek i världen krymper ju inte av att Frankrike får en dos just nu – tvärtom.

Om vi ska begränsa oss till sådana pekpinnar kommer vi bli helt låsta, för i någon del av världen pågår det hela tiden hemska saker som vi inte känner till. Vi måste ändå få lov att visa känslor för det som händer nära oss.

En sak som är obehaglig och påtaglig i det här är att majoriteten av oss faktiskt verkar ganska avtrubbade när det gäller rapportering om terrordåd i länder där det förekommer ofta. Hur kommer det sig att vi inte reagerar ens i närheten lika starkt på bomberna som faller i Syrien? Det tror jag att vi alla behöver fundera lite på.

Om jag ska dela ut någon pekpinne så går den till media. Jag tycker att de bär ansvar för att skildra en rättvis bild av världen.

sunday, bloody sunday

Söndag. Den obligatoriska kaffekoppen slank ner på 10 minuter i morse, därefter kände jag mig alldeles vilsen. Skulle jag ge mig ut på en löprunda? Nej. Förkyld, får inte. Skulle jag åka och fixa med ny sladd till min gamla Macbook Air som inte varit vaken sedan i februari? Kanske.

Eller skulle jag städa kylskåpet? Vad är det för fel på mig?

Jo, det är söndag. Jag är ensam hemma. Och jag är helt värdelös på att vara själv, ledig och rastlös.

Jag saknar helt förmåga att ta några beslut om lediga dagar. Det är kanske den värsta känslan jag vet. Det stressar mig, för det känns som att dagen kommer ta slut innan jag hunnit ta något bra beslut om vad jag ska göra med den. Och det finns så himla få lediga dagar, så jag måste välja rätt.

Jag är skitdålig på att bara vara ledig. Jag vet inte vad man gör med en dag som är helt oplanerad. Varför kan jag inte bara tycka att det är gött att inte göra någonting? Det kan ju vara lämpligt att tagga ner lite när man håller på att jobba ihjäl sig i veckorna. Men nej, då kör vi 100 % rastlös in i väggen under helgen istället.

Houston, we have a problem.

Grace

Så var påsken här. Dags att andas lite. Jag har kommit in i en bra träningsperiod nu, både fotbollen och crossfiten känns kul och går framåt. Snart dags för premiär med FIF och på Basic Gym slås rekord till höger och vänster. Vi har testvecka nu och idag körde vi 1 RM i både snatch och deadlift + kära Grace som avslutning.

Snatch är svårt, jag tänker för mycket för att kunna rycka upp någon ansenlig vikt över huvudet i ett enda svep – åtminstone om det ska göras på rätt sätt.

Deadlift är inte lika svårt att få till, det är mest bara tungt. Jag har trippat över 100-gränsen nu och slog till med 102 kg idag. Sätter nästa mål på 110.

Grace gick också bra, 30 clean and jerk på 5.45 med 38 kg på stången. Vecka 2 i år körde jag med 35 kg och blev klar på nästan exakt samma tid. Nästa gång kör jag RX på 43 kg, får hoppas att Jonas lägger det ett par veckor fram iaf :)

Det ryktas att våren kommer imorgon

Det ska alltså bli sol och 12 grader i Kristianstad imorgon. Jag blir orimligt glad i själen av det redan idag. Idag skulle det egentligen varit kalas för Selma som blivit 9 år helt plötsligt, men stackaren har blivit sjuk och kalaset inställt. Så här sitter jag med en ledig lördag och lycklig själ.

Vad gör man med det då? Vet int.

Jag och Alexandra har varit i Stockholm på programmeringskurs i C# i tre dagar. Det var lärorikt och kul, och gött att känna på lite storstadspuls. Det är härligt varje gång man kommer dit,  bara en sån sak som att man kan gå ut och köpa mat sent en tisdag och det vimlar av folk överallt. Kristianstad sent en tisdag kan få vem som helst att fundera på om man är den sista människan kvar på jorden.

Jag ska ta en kopp kaffe till nu, och vattna mitt apelsinträd.

någon dag i juli

Vilken sommar vi har haft. Eller har. Den friska luften som smög sig in i sovrummet i morse var mer än välkommen efter flera veckor av tropisk värme. Jag har spenderat min semester med att sola, bada, läsa och äta. För det är väl så man gör? Är brun som en pepparkaka och ganska rastlös. Sommarens bästa än så länge? Kvällsdopp i Åhus, höga vågor och 25 grader i vattnet.

ahus