Agnes Lovisa 20170731

Så kom hon till sist. 16 dagar senare än planerat. Det är märkligt ändå hur man hela tiden tänker att man inte ska hänga upp sig för mycket på det där uträknade datumet, men så vaknar man upp samma morgon och tänker HUR I HELA FRIDEN kan det vara så att jag inte känner NÅGONTING!?

Sen byggs den där känslan på för varje dag man går över. Först känner man hopp om att ”nu kan det hända när som helst”, tills efter ett tag när det där har övergått  helt till övertygelsen om att det inte blir någon bebis. Hela graviditeten var någon placebo-grej och man har bara råkat bli tjock. Att jag dessutom åkte på en arg förkylning v41 gjorde inte precis humöret mer soligt.

När det hade gått 12 dagar var jag på rutinkontroll hos barnmorskan. Alla värden bra, som de varit hela tiden. Men när hon klämde på magen tyckte hon att rumpan på den lilla kändes lite väl rund och hård. Efter konsultation med kollega visade det sig att det inte var så konstigt, pga rumpan var ett huvud. Hon låg i säte och skulle alltså inte komma ut den naturliga vägen om vi inte gjorde en vändning. Jag var inte så taggad på ett vändningsförsök i v42, men vi fick åka in till förlossningen dagen efter för att prata igenom det med proffsen. Så dagen efter packade vi ihop BB-väskan och åkte in, efter lite diskussioner fram och tillbaka med läkarna där inne fick vi åka hem igen med en bokad tid för kejsarsnitt. Vi fick nämligen beskedet att om vändningsförsöket hade lyckats (bara 50% chans) hade vi ändå blivit hemskickade pga platsbrist, och jag var inte speciellt intresserad av att vänta mer.

Kejsarsnittet då. Ja, vilken märklig upplevelse. Vi promenerade in i operationssalen kl. 07.45 och 08.35 var hon ute. Jag mådde bra under hela ingreppet, trots att bedövningen satte sig lite högt (tydligen för att jag är en kortis). Lite läskigt så klart, men helt klart hanterbart. Basse klarade det fint också, lite blek under en period men det löste sig med ett glas saft. Ett glas saft är kanske ibland lösningen på mer än man tror. Värt att testa. Jag kunde i alla fall komma upp och gå samma dag och lillflickan mådde prima. Jag känner mig lite snuvad på upplevelsen att föda barn på riktigt, men är samtidigt himla himla glad att allt gick bra och att jag inte är ett dugg traumatiserad.

Det var så klart världens finaste flicka som kom, 4040g och 50cm. Hungrig och bestämd med knubbiga lår, precis som sin mor.

Nu är hon två månader. Snäll, glad och alldeles alldeles underbar.