Varning för uppsats

Jag brukar inte vara den som tycker speciellt mycket, jag är vanligtvis ganska restriktiv med att ge mig in i diskussioner. Jag tror att det främst beror på att jag vill vara helt säker på vad jag tycker innan jag uttrycker mig. Och helt säker är jag nästan aldrig. Jag är alltid lite misstänksam mot min egen övertygelse, vilket gör att jag oftast skiter i att säga något.

Jag är lite introvert, och lite perfektionist.

I sociala medier är det 100 % sant, jag har aldrig gett mig in ett infekterat kommentarsfält, hur mycket jag än sitter och tycker för mig själv. Men där handlar det lika mycket om att det känns helt meningslöst att ge sig in där och härja. Det är aldrig någon som blir upplyst av ett kommentarsfält på Facebook. Alla är för upptagna med att vinna, och bemöta motargument med så krångliga meningar som möjligt för att trycka ner sina motståndare. Det handlar inte om att försöka få någon annan att förstå, eller att försöka utmana sin egen bild av verkligheten. Det handlar mer om att övertyga sig själv och alla andra om sin egen härlighet.

Men nu är ju det här min hörna av internet, och jag har gått här hemma och grubblat hela dagen, så jag tänker tycka lite här i bloggens lugna vrå.

Efter fredagens händelser i Paris har det skrivits om händelserna överallt. Alla har blivit berörda och valt att uttrycka det på olika sätt. Det som gnager mig är att det på många ställen förekommer pekpinnar kring hur man får känna inför detta, för att vara rättvis mot resten av världen. På Facebook har många bytt till en tillfällig profilbild med Frankrikes flagga, till exempel. Direkt dök det upp inlägg och kommentarer från folk som hånar alla trångsynta och rasistiska människor som inte förstår bättre, med motivering att ingen av dessa människor bytte sin profilbild när planet kraschade i Ryssland, eller när lika hemska händelser ägde rum i Beirut. Man vill påpeka att vi är blinda för vad som händer i världen och bara visar solidaritet när någonting händer nära oss. Vilket är sant, det säger jag ingenting om.

Misstolka mig rätt nu – jag säger inte att händelserna i Ryssland och Beirut, eller någon annanstans i världen är mindre hemska än det som nu hänt i Paris. Men, jag har väldigt svårt att förstå meningen med att nedvärdera människors försök till att visa kärlek och stöd, enbart för att de inte har visat samma stöd för en annan händelse.

Vi kan inte göra så, vi kan inte ställa krav på folk att bara få visa stöd om de gjort sig moraliskt berättigade till det av sina tidigare handlingar. Ska jag inte få skänka pengar till en tiggare om jag inte skänkt pengar till alla andra tiggare jag har passerat?

Det finns så klart orättvisa i det här. Men det är ändå en god gärning. En god gärning är bättre än ingen, och att visa stöd för Frankrike innebär inte att det finns mindre kärlek kvar till andra länder. Det är inte så att det finns en kärleks-pott som måste fördelas rättvist över världen, det är snarare så att kärlek är en obegränsad resurs som vi borde använda mer av. Andelen kärlek i världen krymper ju inte av att Frankrike får en dos just nu – tvärtom.

Om vi ska begränsa oss till sådana pekpinnar kommer vi bli helt låsta, för i någon del av världen pågår det hela tiden hemska saker som vi inte känner till. Vi måste ändå få lov att visa känslor för det som händer nära oss.

En sak som är obehaglig och påtaglig i det här är att majoriteten av oss faktiskt verkar ganska avtrubbade när det gäller rapportering om terrordåd i länder där det förekommer ofta. Hur kommer det sig att vi inte reagerar ens i närheten lika starkt på bomberna som faller i Syrien? Det tror jag att vi alla behöver fundera lite på.

Om jag ska dela ut någon pekpinne så går den till media. Jag tycker att de bär ansvar för att skildra en rättvis bild av världen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *